Efter taipingupproret (kabot thaiphing) กบฏไท้ผิง i Kina, som pågick åren 1850-1864, började gäng av kinesiska rövarband härja i Laos och Vietnam. De härjande kineserna kallades för flaggäng eller ho av siameserna och laotierna. Lägg märke till att ho även stavas haw i flera källor. Jag har valt att använda den icke förskönande beteckningen "hobanditer" för medlemmarna i dessa flaggäng.

Taipingupproret var ett sällsynt blodigt inbördeskrig med ofattbart många dödsoffer. Själva kriget skördade omkring 11 miljoner offer och då främst civila. Bara under ett tre dagar långt slag 1864 vid Nanjing dödades mer än 100 000 människor, vilket förmodligen inte överträffats någon gång i historien. Den påföljande hungersnöden, som orsakades av kriget, ökade på antalet offer till mer än 30 miljoner! Det finns faktiskt källor som nämner den otroliga siffran 100 miljoner döda!

Tonkin i Vietnam drabbades först av hobanditerna. Enheter från de så kallade Svarta flaggorna (Ho Thong Dam) ฮ่อธงดำ och deras rivaler Gula flaggorna (Ho Thong Lueang) ฮ่อธงเหลือง från södra Yunnan korsade 1865 gränsen och etablerade baser vid Röda flodens övre lopp.

(Ho från Svarta flaggorna)

Under de kommande tjugo åren fick de Svarta flaggorna och deras ledare Liu Yongfu (Lio Yongfu) หลิว หย่งฟู่ (10 oktober 1837-januari 1917) en viss legitimitet och anseende, då de hjälpte både den vietnamesiske kejsaren Tu Duc (som dog den 19 juli 1883) och Qingdynastins monarker mot de franska imperialisterna i Tonkin.

(Liu Yongfu)

De Gula flaggorna däremot, under ledning av Huang Chongying (Huang Chong-ing) หวงจงอิง, fick inget sådant erkännande. De förföljdes därför av både vietnameserna, de Svarta flaggorna och Qingstyrkor, och de besegrades och skingrades. De Gula flaggorna hade från början varit allierade med de Svarta flaggorna, men hade hamnat i konflikt med dem. 1869 samarbetade de Svarta flaggorna och Qingstyrkor mot de Gula flaggorna och de besegrades och minskade i betydelse.

Längre västerut, med början omkring 1872 eller 1873, hade band av rebeller som besegrats av Qingstyrkor korsat gränsen till nuvarande Laos. Det finns dock källor som säger att hobanditer hade dykt upp i norra Laos vid floden Nam Ou (Nam U) น้ำอู redan i mitten av 1869. Här ska de ha slagit sig samman med lue-dissidenter som tvingats lämna Xishuangbanna efter inbördesstriderna där.

Dessa nya gäng kännetecknades också av sina flaggor och kallades för Röda flaggorna (Ho Thong Daeng) ฮ่อธงแดง och Randiga flaggorna (Ho Thong Lai) ฮ่อธงลาย och de rörde sig söderut och hade snart ockuperat nästan hela norra Laos.

Trots att de Gula flaggorna minskat i betydelse efter 1869 hade 3 000 av dem ryckt in i Houaphanh 1872 efter att de hade plundrat den delvis självständiga taispråkiga konfederationen Sip Song Chau Tai. Denna konfederation låg i vad som i dag är nordvästra Vietnam och nordöstra Laos. Två år senare hade de drivit bort lokalbefolkningen och de planerade att slå sig samman med de Röda flaggorna som rört sig nedför floden Nam Ou.

Kham Souk, som var son till Luang Prabangs kung Oun Kham (Un Kham) อุ่นคำ (r. 1868-1895), lyckades faktiskt förhindra hobanditerna från att nå Luang Prabang. Kham Souk kommer senare att dyka upp som kung Zakarine (Sakkarin) สักรินทร์. Du kan läsa mer om honom längre fram i artikeln ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma.”

Oun Kham, som var född den 5 juni 1811, hade blivit krönt till kung av siameserna 1872. Men det finns källor som hävdar att hans regeringstid började redan den 1 oktober 1868 då han blev regent i stället för sin sjuke far.

De Röda flaggorna härjade Dien Bien Phu 1873 och därefter hade en del hobanditer retirerat till Houaphanh, medan de Randiga flaggorna samma år begav sig mot Muang Phuan (Xiang Khouang) på Krukslätten. I Muang Phuan regerade en man vid namn Ung (Ueng) อึ่ง (r. 1866-1876), som efterträtt sin bror Pho โป้ (r. 1848-1865) som regent.

Vid Chiang Kham slog en del hobanditer läger och tvingade lokalbefolkningen att betala "skatter" till dem. Att vägra betydde döden. Ung mobiliserade en mindre armé och försökte förgäves hjälpa den belägrade guvernören i Chiang Kham 1874. Ung blev dock skjuten och dödligt sårad och hans armé drog sig tillbaka. Efter detta misslyckade försök bad Ungs son, Khanti ขันตี, om hjälp från Vietnam och kung Oun Kham och den vietnamesiske kejsaren Tu Duc ställde upp med en gemensam styrka 1874. Även denna gemensamma ansträngning misslyckades.

Oun Kham hade efterträtt kung Chantharath (Chantharat) จันทราช (r. 23 september 1850-1 oktober 1868), som var svårt sjuk i malaria, som regent i Luang Prabang 1868. Chantharath var född 1799 och dog sedan den 23 augusti 1870. I en del källor är han känd som Tiantharath.

Åren 1875-1876, efter att förenade vietnamesiska styrkor och Qingstyrkor hade fångat och halshuggit Huang Chongying, flydde de överlevande från de Gula flaggorna västerut till den övre delen av Svarta floden.

Segerrika hobanditer började tidigt 1875 att plundra området utmed Mekongfloden från Chiang Kham i norr till Nakhon Phanom i söder. Nu var Siams säkerhet direkt hotad, men den unge kung Chulalongkorn var oförmögen att svara effektivt på hotet. Då hobanditerna hotade Vientiane fanns det bara en mindre kontingent siamesiska och laotiska trupper här som valde att retirera till Nong Khai och banditerna kunde gå in i Vientiane. Detta fick Oun Kham att vädja om omedelbar hjälp från kung Chulalongkorn.

Siameserna administrerade Laos från Nong Khai, men inte heller här fanns det en tillräckligt stor militär styrka för att driva bort hobanditerna och man begärde därför förstärkningar från Ubon. Det skulle ta fyra månader innan förstärkningarna nådde fram och då hade guvernören av Khorat redan nått fram till Vientiane.

Han och hans soldater hade korsat Mekongfloden, mitt under regnperioden, och attackerat hobanditerna som slagit sig ner bland Vientianes ruiner. Här hade banditerna använt tiden till att gräva efter värdeföremål, som de trodde att befolkningen hade gömt då staden erövrades 1828. Uppenbart hade deras arbete varit mer eller mindre förgäves.

Siameserna drev ut hobanditerna från Vientiane och den siamesiska styrkan fortsatte mot deras fäste vid Chiang Kham som också erövrades. Hobanditernas befälhavare dödades i striderna och banditerna valde då att retirera. Den siamesiska militära expeditionen misslyckades emellertid då hobanditerna inte längre ville ge sig in i regelrätta fältslag. I stället valde de att ta sin tillflykt till bergen i de nuvarande provinserna Xiang Khouang och Houaphanh. När siameserna drog sig tillbaka senare 1875 kunde hobanditerna därför återuppta sina plundringståg mer eller mindre obehindrat.

En mer välorganiserad siamesisk kampanj genomfördes 1876, men blev till sist mer av ett siamesiskt plundringståg, som drabbade lokalbefolkningen, än en seger över hobanditerna. Hobanditerna med sina hästar blev nämligen alltför svåra att bekämpa för de siamesiska och laotiska infanterisoldaterna. Chulalongkorn lade nu skulden på Muang Phuan och menade att de själva dragit på sig elände då de gått med på att förse hobanditerna med ris, silver och hästar. Detta hade de naturligtvis inte gjort frivilligt, utan tvingats till i ett desperat försök att blidka dem.

Chulalongkorn avslog Muang Phuans vädjan om hjälp och förklarade helt enkelt att de lokala ledarna var inkompetenta. Under tiden fortsatte problemen vid Nam Ou och siamesiska kommissionärer fick hjälpa kung Oun Kham av Luang Prabang att hålla borta banditerna 1876. Hobanditerna var inte ett direkt hot mot Luang Prabang 1880, men de kontrollerade fortfarande Xiang Khouang. År 1882 eller 1883 förändrades dock situationen och Oun Kham vädjade ännu en gång till Bangkok om hjälp då banditerna hotade Luang Prabang.

Trots att Chulalongkorn tidigare hade ignorerat Muang Phuans vädjan om hjälp attackerade siameserna och en armé från Luang Prabang banditerna i Xiang Khouang 1883, men led ännu ett allvarligt nederlag. Siameserna planerade därför för en ny omfattande attack i Laos och 1884-1885 skickade man i väg en stor militär styrka, som till största delen bestod av soldater från nordöstra och norra Siam.

Styrkorna leddes av en överste och senare fältmarskalk (general) med titelnamnet Chamuen Vai Voranat (Chamuen Wai Woranat) จมื่นไวยวรนาถ (28 mars 1851-1 juli 1931), som sägs ha befunnit sig i Laos åren 1885-1887. Vai Voranat blir senare känd som Chaophraya Surasakmontri (Choem Saeng-Xuto) เจ้าพระยาสุรศักดิ์มนตรี (Choem Saeng Chuto เจิม แสง-ชูโต). En brittisk lantmätare deltog också i denna militära expedition och tack vare honom har den blivit osedvanligt väldokumenterad. Han har fått en egen artikel efter denna.

(Vai Voranat och Champasaks regent Kham Souk)

Flaggängen härjade främst de norra delarna av Laos långt in på 1880-talet, även om andra källor talar om ända in på 1890-talet. Krigen mot hobanditerna kallas för Songkhram Prap Ho สงครามปราบฮ่อ på thai.

En anonym fransk armékommendant har sagt att hobanditerna i Vietnam var legosoldater vars främsta mål var att smuggla opium från hamnar i Tonkin till södra Kina. Han säger att många européer och särskilt fransmän som hade avslutat sina militära karriärer och franska desertörer slog sig samman med banditerna. Det sägs att om man överlevde två eller tre smugglingsresor längs Röda floden blev man mångmiljonär. Riskerna var stora men utbytet enormt.